Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 191 —

Han gått, för Rådets dom, att fordra sin tyrann.
Snart skall han äfven der, sin vän vid sidan finna.
Men sen jag sett er far sin frihet återvinna,
Och förrn, till egen hämd, ett steg ännu är gjordt,
Min tjenst och mitt försvar Virginia bjudas bordt.
Jag är, för mig och Er, bestört, förtruten öfver,
Att se, till hvilken höjd er fara dem behöfver,
Och hvart ni funnit Er af pligters glömska bragt,
Till hvilkas fordna röst ni upphört att ge akt.
 
VIRGINIA.
Ert tal har lika rätt, att min förundran göra.
Jag var ej lärd ännu, att dessa uttryck höra;
Och trodde ej, den stund jag sökte ert försvar,
Att förebråelsen ett villkor derför var.
Kanske det kunnat här, mer ädelmodigt finnas,
Att glömma domarns kall, och blott beskyddarns minnas.
Kanhända hör det ej till hjeltens tänkesätt,
Att såra en förtryckt med ökad oförrätt.
Men föreställ Er ej, (hur brottslig jag må dömas)
Att sanningen, af mig, kan fruktas eller gömmas;
Och hvilken hatad färg man mina uppsåt ger,
Att, till försvarets konst, Virginia stiger ner.
Det var ett ögonblick, jag tillstår det med smärta,
Då Appius fann, på nytt, en väg till detta hjerta;
Och då en dämpad eld, kanske ej slocknad nog,
Vid ryktet om er död, sin styrka återtog.