SICINIUS, (omfamnar henne med smärta.)
Min dotter!
VIRGINIA, (skiljande sig ur hans armar med rysning.)
Har ni då, min far, en dotter mera?
VIRGINIUS.
Nej, denna fasas höjd min styrka öfvergår,
Jag bördan samlad bär af sorger och af år;
Jag känner för dess tyngd min trötta skullra vika,
Och krafterna min dygd för första gången svika.
Jag känner ålderns is förstelande mitt blod,
Min tanke utan ljus, mitt hjerta utan mod;
O du, hvaraf min lott var tröstad och var hedrad,
Skall jag i grafven gå, och veta dig förnedrad!
VIRGINIA.
Om åskor funnos än att krossa en barbar...
Hvem syns! —
(Hon löper till, med ett anskri och sluter sig omkring sin fars knän.)
Han kommer...fräls...försvara mig min far!
SJETTE SCENEN.
VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA. APPIUS.
VERGINIUS.
Har du, förrädare, en öfrig hämd att njuta?
