Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/282

— 250 —

DORANTE.
Ja, bästa du!
Ett famtag! — Ack jag är så lycklig, så betagen.
Min Gud hvad han har dröjt att klarna, den här dagen!
Men tala då Lisette, lyckönska mig då nu,
Säg för mig, att Lucile är här; att hon är tagen
Ur klostret; — att jag nu, — nu, nu, — om du blott vill, —
Kan snart...förstår du mig?...En kyss!...en till!...en till!
 
LISETTE.
Men är ni verkligt klok?

DORANTE.
Hur då?

LISETTE.
Min Gud, besinna,
Om Herrn fick se Er här! Tänk sjelf hur det går an
Att komma, som ni gör, i huset hos en man,
Hvars hat emot er far bör vara lätt att finna,
Sen de, i sju års tid, processat med hvaran.

DORANTE.
Bah! känner han mig då? och jag har haft den ära,
Att nånsin vara sedd, på afstånd eller nära?
Jag såg en öppen port, och gick dit in...

LISETTE.
Hör på!