LISETTE.
I hennes tycke?
Om hon kan älska Er?
DORANTE.
I himlens namn, håll opp!
Tag hellre bort mitt lif, än du tar bort mitt hopp.
LISETTE.
Men huru mången gång har jag ej sagt Er redan,
Det är en känslolös, som vet ej högre lott,
Än tråka fram sin dag i ostörd hvila blott,
Och som bekymrar sig om ej det minsta sedan;
En snöbild, utan lif, en kall och släpig själ,
Af kärlek aldrig rörd, ur stånd att den betala,
Som älskar blott sig sjelf, sitt mak, och ville väl
Bli äfven mödan qvitt att tänka och att tala;
Kort sagdt, som all sin tid ej vetat hvad det är,
Så lång som dagen räckt, ifrån den stund han randas,
Att ha ett syftemål, en omsorg, ett begär,
Besvärad nog, min sann, att vara till och andas!
Och hon, — det ville ni, — skall nog förändra sig,
Att bli på en gång kär, begynna en intrig,
Ge möten, skicka bud, få bref, och dem besvara?
Fy då! ni ser väl in, hvad bråk det skulle vara.
Ni sjelf, tänk efter blott, om, sen en månads tid,
Er kärlek lemnat Er en enda timmas frid,
Och om ni ens haft ro att äta, eller sofva;
Och det är, hos vårt kön, väl värre, vill jag lofva.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/285
Den här sidan har korrekturlästs
— 145 —
