Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 255 —

Och kan, med varsam konst, blott föras att ge vika.
Lucile är verkligt kär i verserna hon fått.
För allting älskar hon Idyllen och Eklogen,
Och tänker, dagen lång, på intet, utom blott
På ett arkadiskt lifs oändligt sälla lott,
På herdar, sittande vid källorna i skogen,
Med piporna i mun, och kransar om sitt hår,
En hvar bredvid sin vän, och mellan sina får,
Med hvilka, — det förstås — han sjelf är lika trogen.
Det der, med allt sitt pjåk, går dock till hjertat fram;
Det mins hon, älskar hon, och vurmar hundra gånger
Om idel blomsterfält, och idel spaka lam,
Herdinnors lätta dans och herdars ömma sånger.
Ju mer hon rörts deraf, ju mer jag blifvit stärkt
I hopp att gå i land med det förslag jag fattat,
Att vända kärleken hos henne oförmärkt,
Från sjelfva arbetet, på den som det författat.
 
DORANTE.
Till lycka är det just en ny Eklog också,
Som Damis här hos Er i dag studerar på.

LISETTE.
Hvem? Damis?

DORANTE.
Ja Lisett, det är just han som skrifvit,

Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Leopold_Samlade_1_1814.djvu/287&oldid=304376”