Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/298

— 266 —

MONDOR, (stöter på honom, för att göra sig bemärkt.)
Men, Herre, dröm en gång er långa dröm tillända.
Min själ om annars ej, en vacker dag, tör hända...
 
DAMIS.
Och du, en vacker dag, skall du ej hålla mund?

MONDOR.
Till skyldig tjenst i det! Ett litet bihang bara.
Det var, så blef mig sagdt, just här ni skulle vara.
Jag kommer; frågar allt som ser mig mänskligt ut:
Ej en som hört ert namn! Så att jag nu, till slut,
Att löpa felt om Er, stod verkligt just i fara,
Så framt ni sjelf ej täckts, på sätt som ändtlig sker,
I välbekant gestalt, skenbarligt visa Er.
 
DAMIS.
Jag är beundrad här, och ganska känd af alla;
Men du har kallat mig, helt visst, för Damis, du.

MONDOR.
Hur annars ville ni att jag Er skulle kalla?

DAMIS.
Så heter jag ej mer.

MONDOR.
Hur heter ni då nu?