DAMIS.
Nå ja, då ser han väl att ... att jag är försvunnen!
MONDOR.
Min Gud hvad liknöjdhet! och hvilka svar ni ger!
Men fins då någon sak af större vigt för Er?
En Far-Bror, bottenrik och gammal ren tillika,
Som utvalt Er till son, förklarat Er derför,
Men finner allt sitt hopp om Er, beständigt svika,
Och ångrar, stund från stund, det goda han Er gör!
Betänk det der. Ni vet, att han, med sitt humör,
Ser an, som flärd och dunst, hvad man om snille pratar;
Att, dugtig Embetsman, det vill han ni skall bli,
Och ger, med tillstånd sagdt, hin håle ert genie,
Och edra satans vers, som han af hjertat hatar.
Ren har han hållit oss, i fyra runda år,
Med kostnad i Paris, att der studera lagen,
Nu smickrar han sig visst att graden snart är tagen,
Och kommer hemligt sjelf att veta hur det går.
Betänk hvad storm här blir, — och hur den gamla bloden
Skall koka, när han ser att ni, i stort och smått,
Som frukt af all hans vård, kan visa honom blott
En bundt med Skalde-Bref och ett par dussin Oden!
Ack, Herre, räds en gång, om ni ert bästa vet,
Hans harm och sidsta hämd: en slutlig arflöshet!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/301
Den här sidan har korrekturlästs
— 269 —
