MONDOR.
Moliere, så stor han var, tog råd utaf sin piga.
DAMIS.
Att låna, som du sagt, och verkligt ofta händt,
Ett okändt föremål behagen af ett kändt,
Hvad mera lämpligt nu, då hänryckt af min lycka,
Jag mediterar just en hymeneisk sång
Att i Merkurn, härnäst, högtidligt låta trycka,
Till svar på den Sonnett, som står der denna gång?
Fördenskull, Sångens mö! fäst ögat när du målar,
På stjernan som hos oss ger lif åt allt i dag;
Må hennes afbild ses i dina penseldrag,
Och tände sig, på nytt, din eld vid hennes strålar!
Hvad skuggans enslighet i detta kabinett,
Så landtligt grönskande, har ljufhet för mitt sinne!
Dit skall du följa mig, förtjusande Sonnett!
Att läsas om igen, och tryckas i mitt minne.
TIONDE SCENEN.
MONDOR, (ensam.)
Ett hufvud som det der, är svårt att skrufva rätt.
Lucile är skön likväl. — Få se, om den rivalen,
Mamsell Meriadec! ej blir Er till förtret;
