Den största oförrätt begås mot oss kanske,
Då man beröfvar oss hvad vi med tjusning se.
Hur ljuft ett ostördt lugn må vara oss, i grunden,
Och hvilken vinst deraf poetens taflor få,
Så vinner han, för dem, oändligt mer ändå,
I sällskap af det slag som skänks oss denna stunden.
Kort sagdt, jag är tillreds, min Fröken, som ni ser,
Att njuta, när Er täcks, den läsning ni vill göra,
Så långt som möjligt är, med deråt lemnadt öra.
Men om, oaktadt allt, likväl kanhända sker,
Att, mot min föresats, jag hör och fattar illa,
Så skyll, jag ber, mitt fel på de behag hos Er,
Som fått en sådan makt att tankarna förvilla.
LUCILE.
Ert sätt att yttra Er, i verser som poët.
Har vant Er, i ert tal, vid samma artighet.
Der nere i bersån, jag tror vi företaga
Vår läsnings bäst i fred, om Herrarna behaga.
(Damis bjuder henne handen, som hon emottager just i det ögonblick som Dorante äfven bjuder henne sin.)
TOLFTE SCENEN.
DORANTE, (ensam.)
Det der, var det en följd af blotta slumpens makt?
