Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 317 —

Är jag af dem, — af dig, kanske förrådd och spelad?
Den tanken genomfar mitt hjerta som en dolk, —
Hvad vet jag?
 
LISETTE.
Vacker tro om mig, som ni tycks bära!
Just vacker! — ni har skäl att tacka, på min ära,
Den stora böjelse jag har för svartsjukt folk:
Ni skulle utom den, rätt snart kanske få lära,
Hur älskarn står till boks, och huru han bemöts
Af den han suckar för, när kammarjumfrun stöts.

DORANTE.
Ännu en gång, Lisette, jag har ej skrifvit stycket.
Men låt mig också tros ha gjort det; lika mycket:
Att segra genom lån af andras poësi,
Blir alltid, mot Lucile, ett lågt bedrägeri!

LISETTE.
Bedrägeri? min Gud! hvem hörde nånsin maken?
Liksom, vid giftermål, vers vore hufvudsaken!
Och, för en lycklig brud, till slut, ej lika godt,
Hvem hin som också gjort poemerna hon fått!

DORANTE.
Så var mitt första hopp: ty värr, har det försvunnit!
Mitt spel står illa nu, och rimarn tycks ha vunnit.
Beständigt hos Lucile; i stånd att alltid fritt,
Hvad stund han vill, sin rätt som auktor åberopa;
Om faderns bifall viss, — kanske jemväl om ditt, —