Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/366

— 334 —

Gå, af din usla vurm ett varnande exempel,
Och bär omkring, till slut, af skrattarns öga följd,
En panna, hvar du syns, med blygselns rodnad höljd,
Ett namn för evigt märkt med löjlighetens stämpel!
Och då, — begråt, försent, i någon gömmas famn,
Ditt dårliga begär till ryktbarhet och ära,
Och afundas på dem, som nöjt sig med att bära
Ett mörkt och oberömdt, men oförnedradt namn.
 
DAMIS.
Förträffligt! målningen är riktigt värd att tryckas.
Min farbror är poet, han med, — och stor, min sann!
Ni skillrar, det står fast, med all den färg man kan,
Ett misslyckadt genie: — men, — inte ett som lyckas!
(med stort spel, till ton och geste.)
Den som, inom sitt bröst, bär känslan af det värf,
Hvartill han blef bestämd af himmelen och ödet,
Går fram, i mödan stark, mot svårigheter djerf,
Är nöjd med bergningen, begär ej öfverflödet,
Och fast af smädarn följd, och smädefiknas hop,
Går fram i trots af dem, och ler åt deras rop!
Hvad kan en retad våg mot klippans fasta grunder?
Alcides, af Pygméns försök, slogs han väl ner?
Olympen hör i lugn det lägre Ætnas dunder;
Zoil göt fåfängt ut sin galla mot Homér;
Och palmen af le Cid, med seger förd ur striden,