DAMIS.
Min anstalt?
DORANTE.
Ja! du njöt deraf ett djefvulskt nöje;
Ju mer jag pinades, ju större var ditt löje.
DAMIS.
Deråt, att det blef nu så oförmodligt spordt,
För hvilken du begärt de verserna jag gjort;
Och att en hemlighet, af dig så väl bevarad,
Blef, af din sköna sjelf , så menlöst uppenbarad.
DORANTE.
Nej deråt, att du såg, du Pindens ädla son,
Hur lyckligt spel, med mig, ni begge hade drifvit,
Då, inför Er, jag nu fick rodna för det lån,
Som jag så skamligt gjort af hvad en annan skrifvit.
Ditt löje grundades på känslan af det qval
En gäckad älskare nödvändigt skulle röna,
Och på den dumheten af mig, att, hos min sköna,
Ha låtit tjena mig med vers af min rival.
Jag känner er komplott, och kan fullkomligt fatta
Hur roligt, mellan Er, ni haft utaf ert spel:
Men nu, vill också jag försöka, för min del,
Att litet roa dem som tycka om att skratta.
Gör, hvar du annars vill, din Bröllopps-Sång till slut,
Men inte här. — Kort sagdt: res, — eller värjan ut!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/372
Den här sidan har korrekturlästs
— 145 —
