Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 370 —


LUCILE.
En träta! — Bör den tros, Dorante, bland möjligheter?

LISETTE.
Jo, just en väldig ström, af rara skamlösheter!

DORANTE.
Betänk min ställning blott; hvem kan väl, då han ser...

LISETTE.
Min Herre, qvitt med oss! Jag stod i skuld hos Er.

LUCILE.
Men säg mig nu, Dorante, säg sjelf, är det tillbörligt,
Att efter ömhetsprof, som öfvergått ert hopp,
Ni ger ändå, mot mig, er misstro sådant lopp,
Och öfverhopar mig med klagan, oupphörligt?

DORANTE.
Min fröken, finn då ej förbrytelsen så svår.
Och då ni vet, för Er, hur långt min dyrkan går,
Gif lof att nämna blott hur saken var beskaffad;
Sen döm, om jag förtjent att bli så strängt bestraffad.
Jag finner min rival...

LUCILE.
Åh! ni är skuldlös, ni!
Min klagan har ej grund, men väl er jalousie!
Jag har med svagheten att tillstå hvad jag kände,
Att tro er ömhet sann, och taga del deri,
Förtjent, jag finner det, förtjent att detta hände.
Ni har fått skäl deraf ...