Oss ej kan återge, då vi hans arm behöfva.
Hvad söker han för ljus, hvad nytta skördar han
Att andra länders bruk och deras visa skåda,
Om, under samma tid, en segrande tyran
Beröfvar honom det, der han var född att råda?
Du känner, för din son, vår kärlek och vår tro;
Du vet hvad segern plär af höfdingen bero;
Förundra dig då ej, om dina kämpar vika,
Om dina höfvidsmän sig förespå med harm,
All segern, tills i dag, så trogen deras arm,
Kanhända ger ett prof, att deras vapen svika.
ODEN.
Välan. Försagda Folk! gå, Romarns offer blif.
För bristen af ditt mod, din Konung skulden gif.
Bryt ut, — var orättvist — tänk ej han deraf röres.
En blind, en knorrisk hop i dig han endast ser,
Hvars harm är böljans gny, då hon mot klippan föres,
Hvars djerfva trots ett ord skall slå med blygsel ner!
(Han går till thronen, stiger opp ett trappsteg,
fattar Svärdet, som är fäst deröfver, och
upphöjer det inför menigheten.)
Sen stridsmän denna glaf, af Brage fordom buren,
Och hvarvid trolös ed var aldrig strafflöst svuren!
(Han träder ner i midten af det församlade Folket.)
Nu — hören höfvidsmän! och kämpar, närmen er:
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/43
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 11 —
