DAMIS, (till Lucile.)
Tillåt mig, min fröken, att förklara...
LUCILE.
Min Herre, tillåt mig ett ord förut, jag ber.
(till Francaleu.)
Det är ej tid, min far, att dölja något mer.
Min tystnad blef ett brott, om den ej redan blifvit.
Att af mitt egit val min sällhet fick bero,
Se der, det glada hopp hvartill jag fäst min tro,
Se der, den ädla lag ni sjelf Er föreskrifvit!
Så äfven blir en far oss alltid dubbelt kär,
Ju mer med dyrkan lydd, ju mindre sträng han är.
Den enda lag för mig, som ni till vilkor gjorde,
Var den, att vara sann, så enkelt sann jag borde,
Och lemna åt er blick att läsa i min själ!
Det fordrar då min pligt, ej mindre än mitt väl.
FRANCALEU, (afsides.)
Jag spår mig intet godt, af det der företalet.
(till Lucile.)
Nå?
LUCILE.
Bland den ungdoms-tropp, som alltså kom i valet...
FRANCALEU.
Se så!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/433
Den här sidan har korrekturlästs
— 401 —
Leopolds Skr. I. Del.26
