Den här sidan har korrekturlästs
— 477 —
ISABELLA.
Det tycks väl litet barnsligt vara,
Att ställa, som ni vill, sitt tal till ett porträtt.
Det skulle ungefär då ske, på detta sätt, ...
(hon stiger upp ifrån bordet.)
PIERROT.
Glöm ej att, som sig bör, en menlös uppsyn taga.
ISABELLA.
Med nedsänkt blick? så är det ju?
LEANDER.
Bra, bra.
ISABELLA, (betänker sig.)
Jag kan ej.
KOLOMBINA.
Nå, se nu!
ISABELLA, (niger för taflan.)
Min Herre! ni den fästman ser,
Mitt hjerta valt sig sjelf, och valt sig framför Er.
Jag har ej velat Er bedraga,
Men ensam han förstått att älskas och behaga.
Jag ingen annan man vill ha:
Ert bifall, — ger ni det till vår förening?
KASSANDER, (med stark röst.)
Ja!
