GREFVEN.
Förlåt, — men af er pjes, om ni en afskrift hade;
Ty versen, som jag mins, af sången sväljas plär.
FREDRIK.
Som det befalls, jag har den här —
(han lämnar ett papper, och vänder sig till barnen.)
Begynn, – den främsta först – håll tonen, som jag sade.
GREFVEN, (storskrattande.)
Hvad nu? hvad fan är det för slag?
Ha, ha, ha! — nå så läste jag
Väl knappt en vitterhet, som starkare frapperat!
För hin, är det så här, min Herre komponerat
Sin lilla vackra pjes för Konungen i dag?
Hur ömt han qväder, — Sakristia! —
Men vet ni hvad hans Pjes, godt folk, har för rubrik?
Det är, min själ, en ren suplik
Om lof att gifta sig med sin kusin Sophia.
GREFVINNAN, (häpen.)
Till Kungen? – med Sophie? – hon bleknar som ett lik!
FREDRIK, (famlar i sin bröstficka.)
Jag är förlorad, jag gaf miste ...
GREFVINNAN.
Sophie, ett sådant steg du gjort,
Då jag, din matmor, ej det minsta deraf visste?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/542
Den här sidan har korrekturlästs
— 510 —
