ODEN.
Att jag förundrad hör det språk du djerfves föra;
Att, efter hvad jag trott till din belöning göra,
Af Asmuns högre dygd jag annat väntat har.
Men Schyten alltid vild och oförsonlig var.
Förgäfves hoppas man med godhet honom röra,
Och lena hatets frö ur klippan af hans bröst:
För vänskaps tungomål han äger ej ett öra,
Och äger ej en själ för tacksamhetens röst.
ASMUN.
Han hatar, och med rätt, de länders fega seder,
Der jordens fria son är slaf af en tyrann,
Som Borgarn gälda tror, med gunst och titlars heder,
Det offer och det våld han kostat menniskan;
Och kallar, dubbelt grym, den suck han föranleder,
Otacksamhetens rop mot sin välgerningsman!
Jag är ej otacksam. Nej, Oden, jag är sann.
Så öppen som den rymd der dagens stjerna skrider,
Så öppen är min själ. Jag klagar när jag lider,
Förtryter mitt förtryck, och hämnas om jag kan.
Hör: mins du än de dar, då Oden utan rike,
Till börden, utan glans, till rykte, hopens like,
Af dessa skogar skjuld, i dessa grottors natt,
Med sina planers vidd i tysthet sysslosatt,
Till välde och till thron den första grunden lade?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/57
Den här sidan har korrekturlästs
— 25 —
