Om Asmun, på sin kung, en dotters tårar hämnar,
Och gör, af hennes hand, ett medel till sitt brott,
Nog af; det vare hämd, det vare afundsjuka,
Men Oden ser med fröjd en fiende så svag;
Mitt högmod smickradt är att honom förödmjuka;
Och du, om du förstår att detta högmod bruka,
Så hör min son och thron din dotter till i dag.
Jag vill att sjelf Pompé skall vittne dertill blifva,
Skall se, framför sin här, med nesa och med harm,
Den han sitt hjerta böd, åt Yngve handen gifva,
Och lyfta, till sin hämd, en fåfängt väpnad arm.
Jag väntar ditt beslut. Du tiger? dig förklara.
ASMUN.
Med möda, det är sant, jag samlar mig att svara.
Pompé min dotter ser, jag det bekänna bör,
Med intet det förakt, som Yngves fader gör.
Du har dig allt bekant. — Du finner då, kanhända,
Om det för Thildas far tillbaka vore lätt
Att gälda med förakt, föraktets oförrätt,
Och hämdens bloss i dag vid äktenskapets tända.
Men, hämden är mitt värn och ej mitt tänkesätt.
Förnedrad af en skymf, och rättvis i min ifver,
jag var din fiende och väpnad mot ditt brott;
Men om du nu din son min dotter återgifver,
Så är jag Odens vän, och Thildas fader blott.
Jag undersöker ej de skäl, som dig förmått.
Hur sällan löna de, att söka hos de höga!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/63
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
— 31 —