Hvem är, hvart syftar du, förvägne unge man,
Som följer mitt baner, och mig förnärma vågar?
YNGVE.
Den stund, på Nilens strand, jag kom att följa dig;
Då, med din här, du gick att dig mot Schytien vända,
Min arm dig egnad blef; den har dig tjent kanhända,
Mitt namn var ej din rätt, — och det blir gömdt hos mig.
POMPÉ, afsides.
I allt hans tal, hvad mod, hvad storhet röja sig!
(Till Yngve.)
Jag har ej glömt de prof, du mig af trohet gifvit;
Ej glömt Euxinens haf, och denna farans natt,
Då segrarn, som du följt, ett rof för böljan blifvit,
Om dina dar, för hans, du ej i fara satt.
Men ock, — hvad har ej skett, att dina tjenster löna?
Ditt rum, uti min här, blef rummet närmast mig;
De byten segern skänkt, de lagrar segern kröna,
Pompé sig ärat har att dela dem med dig.
Så namnlös du förblef, min stolthet det förnöjde,
Att jag en hjeltes börd i dina seder röjde.
Det har af dig berott, och, tro mig, gör det än,
Att äga i din chef, en stridsbror och en vän.
Men hvilket evigt hat, förborgadt i ditt sinne,
Med ständig omsorg doldt, och likväl ständigt röjdt,
Till fiendskap mot mig ditt stolta hjerta böjt,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/80
Den här sidan har korrekturlästs
— 48 —
Och
