men skola sent eller tidigt, fastän tvertemot deras uppsåt, bereda en allmän sinnestrånad, oförenlig med all möjlig samhällsförkofran.
Jag förmodar, min Herre, att vi öfverensstämma i dessa allmänna grunder. Men i det fallet, sätt, för ett ögonblick, att ert ändamål verkligen vunnes: några obetänksamheter mindre utkommo då ibland allmänheten; men huru många nyttiga skrifter skulle icke också derigenom qväfvas, att jag så må säga, i deras första tanke? Skulle icke alla de författare blifva onyttiga för den allmänna odlingen, nödgas lefva tysta och stumt tänkande, som för hundrade möjliga orsaker ej torde vilja nämna sig? Ett större ondt än alla små kitsligheter, och som ej kan, likt dem, hämmas genom lagens myndighet, det är goda författares tystnad. Någre bland dem, af en naturlig förbehållsamhet, älska ej publiciteten. Andre hafva i deras ställning i samhället, ofta i sjelfva ämnet, orsaker att undvika den, hvilka hvar förnuftig man skulle finna billiga, i fall han vore kunnig derom. Kan man göra våld på de förras tycke, och de sednares grunder? och skulle således ej litteraturen oändligt mer förlora genom anonymens otillåtlighet, än samhället vinna? Jag antager att den förres skada kunde någonsin blifva en vinst för det sednare.
