öppna den. Nästan aldrig har philosophen utan fara röjt sig, och huru skulle han väl hoppas att kunna det! Det är ej frågan har om det slags besynnerliga samhällsphilosophi, så anklagad i våra dagar, så fruktad, och så litet sedd någonstädes, som påstås vilja med våldsam hand upprifva och omstörta grunderna till all närvarande ordning. I fall detta slags philosophi verkligen vore till, borde hon visserligen, som det vildaste skadedjur, förföljas och nedslås. Men en sådan philosophi gifves ej; man har redan oftare bevisat det. Den låter ej mera tänka sig, än ett förmörkande ljus, ett oförnuftigt förnuft, eller en galen vishet. Det är ett missbrukadt namn, lånadt åt nyhetslystnaden och folkyran, hvaråt man kunde, med alldeles lika goda skäl, gifva namn af theologi, medicin, mathematik, eller af hvilken annan vettenskap som man funne sin fördel vid att göra förhatlig. I fall något förvirradt hufvud, något brottsligt hjerta lånat af philosophien pretext för afsigter, så alldeles stridiga mot hennes sanna läror, då, ännu en gång sagdt, undrom ej om en sådan i hvart klokt samhälle haft och har att frukta alla slags olägenheter. Stäng in honom, häng opp honom, slå hufvudet af honom, hvilketdera som pröfvas nödvändigt, men kalla ej hans galenskap för philosophi. Talom då blott om den sanna, verkliga, samhällsgagneliga philosophen,
