ämnen anstå det qvicka hufvudet och litteratören, hvartill ej purpurn skulle med lika bifall offentligen nedlåta sig. Icke att den ej hedras af all kunskap, all skicklighet; men att för vissa smärre kunskaper, vissa vanliga skickligheter, likasom söka, under sitt kända namn, det allmänna bifallet, det tillhör ej alla lika, och se der skillnaden. Man kan dessutom med mycken beskedlighet vilja rätta en vitter mans fel, och just af samma beskedlighet ej vilja säga honom: det är jag som rättar er.
4:o Har ej anonymen merendels sin egen lifliga skrifart, som till skada för ämnet, märkeligen skulle förändras med pligten att nämna sig? Det synes mig vara med tonen af skrifart, som med den af umgänge. Den förändrar sig efter tillfället. En annan och friare har man, då man från sitt ensliga rum okänd meddelar sina anonyma tankar, och en helt annan, då man nämd framträder inför allmänheten, och sätter, om jag så får uttrycka mig, sitt kända ansigte bredvid sina meningar. Den allvarsamma värdighet blygsamheten vid sådana tillfällen ålägger, den alltid tempererade affekt, den noga mätning af förhållande som då blir nödvändig, emellan skribentens eget rum i samhället och publiken, och ämnet,
