smaken, eller att under sitt kända namn studsa mot ovettet (som ofta måste ske), och derigenom vända skriftvexlingen på ett så enskilt, så löjligt, så uselt föremål, som tvenne författares personliga misshällighet?
Jag förmodar att ingen lär tveka i utslaget häröfver. Dömme man derefter om billigheten af en del skribenters klagan, hvilka, så snart de finna deras oskicklighet satt af kritiken i allmänt ljus, strax äro färdige med sitt skrän öfver granskarens oredliga uteslutande af sitt namn, och ideligen tillropa honom: Träd fram ur anonymens mörker! likasom man, för att afgöra skäligheten eller oskäligheten af en granskning, behöfde veta huru författaren kallar sig. Ingen kritik gäller något, utan genom dess öfverensstämmelse med det allmänna omdömet; och hvad har namnet dermed att göra? Jo, jag har redan sagt det oftare. — Det gör så mycket, när det är kändt, att tvisten derigenom kan med största lätthet vändas ifrån saken in på personen; hvilket för usla skribenter, som dessutom vanligen hafva grofhetens anda, visserligen är af den yttersta vigt: Det beror dessutom alltid af den som framställer sig för granskningen, att ej nämna sig. Men hans behag att göra det, är hvarken en lag för andra
