att er penna temligt allmänt behagade. Er lott förbytes derigenom, utan att särdeles förbättras. Bland några få högaktade personers bifall, som förstå att gifva det med måtta och värdighet, måste ni ej sällan hålla till godo att öfversvämmas af en mängd narrars osmakliga loford, ofta mer sårande än sjelfva deras tadel. Förgäfves söker ni att undvika dem, och att vända talet på allt annat. Ni måste höra talas om edra rim och er prosa. Ni måste skapa er en jernpanna emot det plumpa berömmet, likasom andra emot det plumpa förtalet; och ehuru uppriktig ledsnad ni dervid röjer, anser man allt sådant, var viss derpå, såsom lutter förställning, och fortfar att dräpa er, i full öfvertygelse att det smickrar er obeskrifligt.
Sammanlefnaden har utan tvifvel tusende ledsamheter, större än dessa. De äro ej värda att nämna, jag erkänner det, i jemförelse emot så många andra. Men den som likväl besväras deraf, har visserligen all naturlig rätt att undvika dem. Det första och säkra medlet deremot är att alldeles ej författa. Det enda öfriga är anonymen. Det är en mantel, hvarunder personen gömmer sig med anständighet; som blott domarens hand har rättighet att afhölja; och som alltid bärs oskyldigt, så länge man på intet sätt derigenom förtörnar rättvisan och lagarna.
