Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 158 —

Spökrädslan.


Hvarifrån härleder sig, frågar man, detta ohyggliga slag af vidskepelse, och huru har det kommit att så allmänt utbreda sig öfver tidehvarfven?

De äldsta folkslagen voro i flera afseenden lika vidskepliga som vi, men de föllo ej ner ända till detta grofva pöbelslag deraf. Kaldéernas magie var ej annat än vidskepelsen, bragt i ett slags vettenskaplig form. De uträknade tillkommande öden: nec Babylonios tentaris numeros, säger Horatius. De framkallade aflidnas andar; men de fruktade icke som vi, de döda kropparna.

Egyptierne med den vidskepligaste theologi under solen, och helt och hållit regerade af sina prester, voro ej ålderdomens yppersta philosopher. Emedlertid finner man ej heller hos dem denna löjliga spökrädsla, som så länge förnedrat det moderna Europa. De lånade penningar på liken af föräldrar eller anhöriga. Det oinlösta liket ansågs vanhedradt, och i sin hvila ofredadt. Man fruktade att kännas för denna nedrighet ibland de lefvande, icke att, under nattliga besök, blåkramas af den förpantade.