kort sagdt, lyckades att hålla dem i stundelig bäfvan för djefvulens både andeliga och kroppsliga plågovälde: desto oumbärligare gjordes naturligtvis för dessa uslingar, helgonens, kyrkans och presternas heliga bistånd; med desto drygare offer skulle de köpa sig deras beskydd emot den alltid omkringgående själafienden, och med desto blindare lydaktighet anförtro sig åt de andeliga fädernas oinskränkta ledsagande.
En så rik källa kunde ej fela att vara tillräcklig, och det behöfdes ej mera för att utsprida öfver verlden en allmän andefruktan. Också herrskade den oinskränkt. Redan de första seklerna öfversvämmades af de grufligaste undersagor, hvaraf alla gamla påfviska legender lemna oss förundransvärda bevis. Det var då ingen fred mer, för hvarken själar eller kroppar. Det var öfver allt, emellan de trogne och afgrundsandarne, anfall och motstånd af den förskräckligaste beskaffenhet. Det var öfver allt helgon som lemnade sammanlefnaden, för att i öknar och på afsides orter göra sin salighet med fruktan och bäfvan, med fastor och bedröfvelser. Dagar och nätter tillbragtes på sådant sätt, i kamp mot själafienden och hans anhang: och än öfvermannade, utstodo desse andans män de hårdaste anfäktelser; än segrande, tvungo de afgrundsförsten tillbaka
