Icke heller kom det i fråga vid sjelfva Religions-förbättringen. Jag har tvertom ofta hört högeligen beklagas att äfven stora män, stora reformatorer, och bland dem sjelfva Luther, gifvit, genom deras anseende och myndighet, helgd åt dessa skamliga vidskepelser: vare sig att de verkligen sjelfve ännu ej hunnit lösrifva sig derifrån, eller trott sig kunna oskyldigt betjena sig deraf, till deras annars goda och berömliga ändamål. Man finner dessa usla sagor om djefvulens besök och anfäktelser på tjugo ställen i Luthers skrifter upprepade, det ena äfventyret orimligare än det andra. Än håller han från sjelfva predikstolen en ganska uppbygglig predikan för en hel stor församling, som smälter i tårar, och som med ej liten bestörtning får slutligen af honom sjelf veta hvilken predikant den afhört. Än förskapar han sig till en fluga, som rad från rad följer den stora lärarens penna, och så fort han skrifver utstryker det med vingarne. Än håller han med Luther, i hans hjerta, långa samtal angående messan och prestvigningen. Hvar och en resande har kunnat se på den bekanta väggen i Wittenberg, märket efter bläckhornet, som Luther en gång, till god natt, kastade efter honom. Scriver i sin Själaskatt, upprepar efter den förra några af desse berättelser, och tillägger, som hvar man vet, ännu sällsammare. Sådana böcker finnas hos oss tryck-
