Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 167 —

just det, som icke måste göras. Det är just detta dumma skrock, som måste skiljas ifrån förnuftets ovisshet. Det underbara må vara möjligt i naturen och för Skaparen: det lågt orimliga är det aldrig.

Det har varit alla tiders tro och har bort vara det, att något blir efter döden öfrigt af menniskan, och att detta något är hennes verkliga Jag, hennes tänkande, moraliska person. Hvar och huru den fortvarar, och på hvad sätt den genom minne och böjelser ännu deltager i de qvarlefvandes öden, eller kan för dem under någon synbar skepelse, egen eller lånad, visa sig: af hvilken dödlig har sådant någonsin kunnat med minsta visshet hvarken utrönas eller bestridas?

Men om det vore möjligt, synes det ofelbart förutsätta tillfällen af annan och större vigt än de, som blifvit valda till. våra allmänna spöksagor; tillfällen som på ett ädlare, nyttigare sätt ingå i den högsta Varelsens styrelseplan. Att en uppoffrad, ohämnad oskuld, kunde för sin tyrann eller sin mördare framställa sin förebrående bild; att en far, en mor, en vän kunde lemna de aflidnas boningar, för att antingen varna mot någon stor öfverhängande fara, eller upplysa om den närvarande lefnadens följder i en tillkomnande: