— 172 —
Min förmodan härom är denna: den som plågas af elakt medvetande, fruktar i dessa syner rysliga varningsbud; den som älskar lifvet, bäfvar för dödsvinken. Den förra förlike sig med sig sjelf; den andra med mensklighetens allmänna lott. Ingen frukte, från en så hög och allvarlig ordning som det andra lifvets, någon absolut orimlighet.
Antagom för grundsats, att när Inbillningen diktar i Skaparens stora plan, måste hon dikta ädelt eller ljuger hon påtagligen. De oädla och låga föreställningar, hvilka på flera sätt inplantas hos oss om naturstyrelsen i allmänhet, och i synnerhet om den osynliga verld, som utgör föremålet för våra gissningar, äro en rik källa till stora förnuftsförvillelser. Philosophien sjelf synes ännu knappt hafva nog besinnat, huru mycken sanning nödvändigt måste ligga i det ädla, det förträffliga, och huru mycken lögn motsatsen deraf nödvändigt måste innebära. Kanhända skall hon en dag finna att i menniskans esthetiska natur, i hennes ovillkorliga fordran på värde och förträfflighet, gömmer sig den säkraste visshetsgrunden, för alla stora moraliska sanningar.
Nödvändigheten, att för sjelfva förnuftets fullkomlighet, uppodla skönhetskänslan visar sig här-
