— 187 —
tillhör en vis man, och för många orsakers skull äfven en god medborgare.
Alla kunna icke vara det förra: hvar och en bör vara det senare. Men att äfven vara vis i dessa ämnen, fordrar icke en stor djupsinnighet. Man behöfver blott icke alldeles öfvergifva det allmänna sunda förnuftet; blott icke oinskränkt öfverlemna sig åt den löjligaste lättrogenhet.
Hvilken saknar väl tillräcklig urskillning för att begripa, i fall han vill begripa något: att hvar och en som midt i ett samqväm stiger opp och bugar sig för osynliga varelser, måste vara, för att ej säga värre, till det ringaste, ett förvilladt hufvud? —— att hvar och en, som, annorlunda än för ros skull gör åskor med elektriska eldar och spökelser genom kemisk rök, nödvändigt är en bedragare med öfverläggning? — Att hvem som genom strykning på armarna, eller fingernas rörelse i blotta luften, meddelar prophetiska kunskaper åt hvar piga, som vill låta stryka sig, har utan allt tvifvel, antingen föresatsen att göra dupper, eller den olyckan att sjelf vara det? —— Ändteligen att hvem, som söker förborgade öden i grumset af en kaffekopp, eller väntar, med Guds hjelp, sin lycka af drömda numror på ett lotteri,
