min nngdoin studerat moralen , eller metaphysU ken, eller theologien, efter dessa vettenskapers då Tärande form, det vill sMga, med de grundsatser, termer, definitioner^ distinktioner som då galide for grundliga. Jag har lårt dem i min ordning åt andra; försvarat dem i katheder och tryck; Utgifvit disputationer och booker, uppfyllda dermed. Skall nu all denna lärdom ingenting betyda? skall jag nu lära om på njrtt igen? skall jag förlora det beröm jag 8gt för grundlighet? skall JQg hafva gjort alltifrån ungdomen, min egen ur-skillning husvill, och hafva inrymt både stora och lilla hjeman åt en mängd lärda meningar, som nu påstås mena idel dumheter? skall jag lemna andra äran af må hända nyttigare, brukbarare kun*-skaper, under det jag sjelf skulle bli sittande der^ med hela det osäljbara skräpet af den gamla lärdomen?*' Jag säger ej, att alla rop emot njra tmdersSkningar och tankeläror, hafva denna enda grund; jag säger blott, att de hos mången hafva denna och ingen annan. Kommer nu dertill, att opinionen begynt fästa det allmänna samhäUslugnet, tryggheten om alla borgerliga fördelar och rättig-beter, vid vissa akademiska satser och meningar , hvilkn yisserligen sällan ha äran af så nära förTandtskap dermed, så har man alla stämmorna
