^7^ — Det enda man tyckes kunna med förnuft lo* Yända häremot, vore, alt dä moraliska vanarlcr visserligen kunna, genom exemplets straff ISshct •kåda tänkesätten och derigenom äfven samhället, tillhör det tvifvelsutan den borgerliga straffinak- ten att vaka deröfver, och alt genom iiUböriif näpst afvSnda de elaka följder, h vilka, oiu ej strax närvarande, dock skulle på längd kunna denf uppkomma. Jag svarar dertill: Det slår ej felt att ju, till exempel, uppen- bar försmädelse emot det högsta väsendet, ellcf hand lagd på föräldrar, (vore ock följden denf blott den lättaste blånad,) eller skymfande utfiU emot personer för hvilka allt bjuder hcigd och vördnad, eller sedebrott, som medföra allmän för- argelse, det slår ej felt, säger jag, att ju förbiy- telser af detta > slag böra straffas allvarsammare] in endast eflter den immediata och synbara ski* dan som ' deraf uppkommer. Men fordrar nödvän- digheten att förbrytarn i sådana fall straff � til samma grad som om han i det stället fort knif ven i hjertat på de personer han förolimpit Visserligen bestrider jag ej nödvändighetefty 4 vid sådana tillfällen beräkna följderna, SSreåé aflägsnare, så långt de tydligep strlcka lig. ^ samhällets förfång. Icke Keller nekas, att IfiH aflägsna eller blott möjliga följder, i déB mån 4b
