Det länge vanliga bruket att i högtidliga tal fullröka jordens herrar med ett smicker, öfverdrifvit stundom ända till vämjelighet, är visserligen förkastligt; godt deremot, ganska godt att sätta i stället redbara åsigter, vigtiga betraktelser. Men för att ej smickra osmakligen, för att alldeles ej smickra, för att verkligen vara redbar och nyttig, torde dock ej vara oundvikligt, att antaga en sträng och lärande ton. Det gifves tvifvelsutan sanningar, hörande till menniskoslägtets upplysning och väl, hvilka man starkt måste söka att intrycka. Men för att just ej skada dessa sanningar, torde man böra förstå att dertill välja sätt och tillfällen. Den första nödiga omsorgen dervid, är den, att ej genom ett elakt val af dessa sistnämda kittla till ett smålöje, som så lätt ifrån personen öfverllyttas på sjelfva sanningarna. Den andra, att ej genom ett idligt och lexlikt omtonande af samma allmänna fast vigtiga sanningar, slutligen förvandla dem ifrån ställen af hög anda, till ställen af utnött kraft, hvarmed man utan all verkan slipar uttröttade öron, och bultar på hjertan utan deltagande.
