— 336 — ket, ehum den icke heller utesluter nSgondera. Demanten for sitt sken och sin sällsamhet, for- yfinar och skattas, utan att hafva vSrdbt af ett sädeskorn. ^Dcn är icke den nyttigaste ibland sten- arter, men menniskorna kalla den for den ädlaste. Mätte yisheten en gång upplysa dem, om saker- nas rätta värde! en gäng öfvertyga dem deron, att skillnaden emellan en stor man och en yan- lig, är tusende gånger mindre Täsendtelig, Sa des emellan en god medborgare och en elak! Dygden och fortjensten, i deras mindre yerkningskretsar, •kola då hyarken afundas lasten sin odödlighet, eller känna sig förtryckte af dessa större -egenska- per, hos deras likar, (de dygdige), af hyilka di icke i moraliskt värde, utan i det tillfälliga måttlt af natursgäfvor och sinneskrafler öfycrträfias. Detta är, lärer man säga^ medelmåttans tf6- stetal öfver sig sjelf. Måhända. Men att knntti yara, med aktning .för sig sjelf, medelmåltif, Ir den konsten så ringa och likgilltig? BehöfTes den ej för största delen af menniskor? Har en sådan � karakter ingen yärdighel? och den läran iages ^ förtjenst, som dertili bildar sinnet och tänkt* sätten?
TREDJE
>
