o M
YITTERHETS-IDKARE. JVlan kan kalla, med skäl, Yitterheten for lun^ släpens träd på godt och ondt. Mången skulle knappt hafva vetat att det gifyes ondt till i verl-: den, om icke begäret till detta slags gudomlig- het^ förfört hans fåfänga* Om Vitterhets-Bröderne N. K och N. N. •ch N. N. Scc. Scc. förblifvit i oskyldighetens till- stånd, hade de ej röjt denna skaqiliga nakenhet, aom de, vid upphörd fÖrblindelse, icke skola fin- jia fikonalöf stora nog att bortgömma. Det gifyes för Vitterhetsidkaren nästan ingen medelväg emellan äran och föraktet. Men det är detta, hyarom man i allmänhet icke vill öfver* tygas. logenting har blifvit oftare sagdt och of- lare glömdt. En del försökare synas i sanning tro att blotta tilltagsenhcten gör allt, och att man kan med ett tillräckligt måu af oblyghet och sjelf beröm, sätia sig i Yitterheten så högt opp man behagar. Ro*
E
