Hedern fick höga hoteller med dubbla dörrslag, ringheten små oansenliga boningar. Hedern fick en rak och stel nacke, ringheten en nedsänkt och förunderligt böjlig. Hedern sattes för alltid in uti vagnen; ringheten ställdes bakpå, eller i smutsen. Hedern fick band i knapphålen, på bröstet, öfver axlarna; ringheten inga, eller i sömmarne. Hederns lott blef att spisa på silfver; ringhetens hur hon kunde, eller att ömsa tallrickarna. Hedern fick namn: det fick också ringheten, men ack! namn derefter. Hedern, grundad från den tiden på dessa ögonskenliga kännetecken, berodde sedan icke vidare af andras tvifvelaktiga eller sjelfsvåldiga tankar om någons förtjenster. Efter långt enklare grunder, blef den nu i stället beroende af de menskliga kreaturens blotta ögon och öron. Man behöfde ej mer än höra titelklangen; man såg statsvagnen, vapenmärket, livréet, guldet, plumerna, och visste redan hvilken grad af vördnad man var skyldig åt det ädla föremålet.
Sådan mina Herrar, är hederns korta historia. Till denna gräns hade upplysning och erfarenhet redan för sekler tillbaka, fört begreppen om dess natur. Låtom oss fortsätta betraktelsen derom.
