valde till sitt rike, en liten ö i Arkipelagen, hvarest man ännu ej kände annan regering än den husfaderliga, ehuru de flesta grekiska staterna, redan på den tiden haft både despoter och folkregeringar. Koglu blef öns patriark. Han gjorde der mycket godt med sin staf och sin vishet. Hans omsorg sträckte sig i synnerhet till huslefnadens sällhet, hvilken han ansåg som grunden till den allmänna. Så tänkte den store Koglu. Han gick i denna afsigt ofta omkring på ön bland sina undersåtare, för att sjelf se efter huru det stod till i deras hus, huru de lefde med sina makar, uppfostrade sina barn och skötte sin egendom. På dessa vandringar följdes han gemenligen af någon bland de unga flickor, af hvilka han dagligen uppvaktades. Den store Koglu ville dermed låta förstå att visheten alltid bör åtföljas af behagen, hvilket några grundeliga män, på hans tid, bestridde med häftighet. Den unga sköna, som valdes att följa honom, tillbragte, sedan hon morgon och afton kammat den vise Koglus skägg med en kam af guld, som dertill framtogs ur ett foder af elphenben, alltid en timma derefter, att under hans ögon anteckna de händelser som på deras vandring tilldragit sig. Se här ett af dessa små äfventyr, öfversatt ifrån en grekisk handskrift, som nyligen kommit till vår kännedom.
