Se der hvarföre öfvertygelsen om ett tillkommande tillstånd, på hvilken moralisk nödvändighet den ock må grundas, aldrig kan medföra i vår känsla samma beständiga klarhet, som en saks verkliga närvarelse. — Lägg till att vi hafva för ögonen hela den vidsträckta naturen, der allt talar om enskilta varelsers förgänglighet, utan att vår inbillning kan gifva oss vid handen något medel till fortsättning af vår egen. Man skall vid öfvervägande af allt detta, ej förundra sig om tvekan och osäkerhet i detta ämne så ofta bemästra sig af menniskosinnet. Vi hafva, medgifvom det, att sätta emot allt detta, blott ett enda ord: moralisk nödvändighet. Men hvem som tänker, skall likväl nödgas medgifva, att denna enda osinnliga tanke, riktigt undersökt, väger mer än alla den kroppsliga naturens motsägelser tillhopalagda.
Då resultatet af den djupaste pröfning icke blifvit, efter seklers undersökningar, annat än den tröstlösa omöjligheten af all sträng förnuftsbevisning i detta ämne, hvad återstår för philosophien, om hon vill verkligen förtjena namnet af mensklighetens välgörerska? Helt visst intet annat, än att med större omsorg än hittills, undersöka grunderna för känslans visshet, och att utreda så långt hennes förmåga tillåter, den förunderliga sinnes-
