nationerna, så må man väl fråga, med på en gång löje och tårar i ögonen: hvartill så många seklers raseri och eländen? Hvartill det Parisiska Brölloppet? Hvartill den Sicilianska Aftonsången? Hvartill Inqvisitionstyranniet? Hvartill återkallandet af det Nanteska Ediktet? Hvartill millioner menniskomord, eller menniskoförföljelser, under olika namn, men för alldeles samma orsaker?
O Theologi! Du svarar intet, men verlden har sett verkningen af din stolta herrskningslystnad! — Theologi! Du var en menniskolära, och du har velat passera för sjelfva Gudaläran! Se der i ett enda ord, hälften af den yngre verldens olyckor.
Hvarföre åstadkommer fördragligheten i religionen, icke den minsta skakning i det menskliga samhället, då deremot otålsamheten under flera seklers tid uppfyllt verlden med tigrar, som ömsevis sönderslitit hvarandra? Derföre, att otålsamheten, genom sina orättvisor, sätter alla menskliga passioner i verksamhet. Hvarföre har fortplantningsnitet, i alla sekter afstannat, och hvarföre söker ingen af dem mer att göra proselyter? Till en stor del derföre, att detta nit, denna ifver att utbreda sig, röja sig vanligen häftigast,
