Jag förstår med tålas, friheten att icke allenast för egen del hysa, utan äfven bland andra utsprida något af dessa förenämda tänkesätt.
Man tillåte mig att besvara dessa frågor i annan ordning, än de blifvit här framställda. Låtom oss begynna med den sista och vigtigaste; den om friheten att erkänna intet slags religions-lära, icke ens den naturliga. Man påminne sig, i förbigående sagdt, att jag här betraktar mitt ämne under en helt och hållit politisk synpunkt, och utan afseende till religions-sanningarnas värde i och för sig sjelfva. Bevisningen för detta värde behöfver ej min åtgärd, och hör ej till närvarande af handling.
De som yrka den sistnämda meningen, säga: är det ena tanketvånget rättvisare än det andra? Hvad har det andeliga att göra med det verldsliga? — tron med gerningarne? det tillkommande med det närvarande? Äger den borgerliga makten, att föreskrifva eller bestraffa annat, än blotta gerningar? Om religions-bekännelsen ej hindrar dagliga brott, ej gör lagarnas stränghet umbärlig, hvartill tjenar den i borgerligt afseende? Och om lagarna vaka tillbörligen, hvartill behöfves den? Hvartill ett samhällstvång, utan samhällsändamål? Har man ej sett de svartaste
