dervid iaklttaga följande två grundreglor, hvilka böra och skola evigt utgöra det säkra kännetecknet, så väl af en rättskaffens religionslärares, som en vis styrelses omsorger: den första, att sätta religionens läror i förenlighet med det upplysta förnuftets grundsatser, så mycket de förras högre ordning möjligen tillåter; hvilket vill säga, med andra ord uttryckt: att undanrödja alla de stridigheter, som hafva deras enda grund i menskliga tillägg och förklaringar: — den andra, att vända religions-undervisningen så mycket möjligt är, ifrån dogmens theologala spetsfundigheter, inpå hjertats och lefnadens moraliska förbättring; hvarförutan den löper lära att blifva en tom minneskunskap, onyttig både till sitt enskilta och allmänna ändamål.
Om man således frågar: böra de tålas, som med nit och klokhet offentligen verka till detta ändamål? så svarar jag: de böra ej blott tålas; de böra hedras och uppmuntras. Man gjorde aldrig något, hvarken värdigare en upplyst kärlek till Gud och menniskor, eller nyttigare för sjelfva religionslugnet i det samhälle hvari man lefver.
En enda fråga återstår; den om utspridandet af nya religionsläror, nya uppenbarelser. Denna fråga besvaras af det föregående. Det är klart,
