öfverträffar Engländaren. Jag nämde värdighet: äfven af denna har man velat göra Fransmännen, ej mindre än Schiller ett fel: likasom denna värdighet ej tillhörde tragediens väsende, och likasom koturnens språk ej fordrade en viss lyftning, ehuru den ej behöfver vara, och hos Fransmännen icke heller är, densamma för alla personer. Med ett ord: Frankrikes stora författare och Schiller, som dem liknar, så mycket en ypperlig skribent af en nation kan likna dem af en annan, synas gifva det rätta måttet på hittills uppnådd förträfflighet i tragedien, betraktad såsom ett efter reglor bildadt konstverk.
Man skulle dock mycket missförstå det nu anförda, om man tillade författaren det påståendet, att den fransyska tragedien bör slafviskt härmas af andra nationer, eller att för konsten i allmänhet bör sättas någon annan gräns, än det allmänna förnuftets och den menskliga snilleförmågans. Nej, må tragedien i våra dagar fritt syfta till nya djup eller nya höjder; må en omvexlande händelse-målning och romantisk värma gifva åt hennes framställningar förr okända bebag; må snillet tjusa äfven i trots af reglor: jag önskade endast kunna bibringa den för unga författare nyttiga öfVertygelse, att, hvilka förändringar af
