XXXVI
hvad åtankan på Försynen har stort och tröstligt, allt hvad Religionen har upplyftande och ljuft, allt hvad ett Tillkommande har förfärande för lasten eller glädjerikt för den dygdige, det intryckes outplånligen djupt i läsarens själ. Med hvilken lågande ifver skillrar han den af medelmåttan och afunden förföljda Förtjensten? När framställdes väl en sannare spegel af en äkta regentstorhet, än i det makalösa Skaldebrefvet till Gustaf III efter dess hemkomst från kriget år 1790? När hördes lefnadsvisheten mera rörande och mildt ljuda från poesiens läppar, än uti Predikaren? När ljöd snillets, förnuftets och sinnesvärdets lof med högre och kraftfullare stämma, än i Sången öfver Kellgrens död? Hvad han der säger om denna sin store medtäflare:
Nej — Sångens höjd var ej hans höjd af ära,
Nej han var rösten blott åt filosofens lära.
det gäller med lika rätt om honom sjelf. Harmonien och Sanningen voro hans gudomligheter; och det var genom den förras tjusningskraft han sökte utbreda den sednares dyrkan. Han har blifvit kallad Nordens Voltaire; och han liknar utan tvifvel den namnkunnige Fransmannen uti rörligt snille, lekande qvickhet och filosofisk anda; men om den söderländske författaren öfverträffar den
