XLVI
"att det besynnerliga förvånar inbillningen ett ögonblick, men att tanken blott finner hvila i ordning: att ett skönt drag midt ibland grofva osmakligheter kan starkare slå uppmärksamheten, men att det hela derpå förlorar mer, än undantaget kan vinna; att litteraturen hämtar sina varaktigaste skönheter i den renaste moral; att alla den tänkande varelsens känslorörelser böra syfta till ett förnuftigt ändamål; och att det således ej är nog att röra själen, utan att man äfven måste upplysa och förädla henne".[1] Sådan är dessa stora snillens tanka om sättet, hvarpå en skriftställare allena kan förtjena en sann ära: och ju mera man närmar sig till deras höga ståndpunkt af estetisk och filosofisk odling, ju mera skall man utan tvifvel erkänna sanningen af en estetik, grundad ej på villkorliga tycken, eller ensidiga begrepp, utan på kännedomen af menniskans ädlaste anlag och konstens yttersta bestämmelse. Det är dock lätt att förmoda, att dessa reglor skulle af Leopold mera följdriktigt tillämpas till särskilta frågor och vid bedömmandet af enskilta snilleverk. Med filosofens sammanbindande och urskiljande förmåga pröfvar
- ↑ Se det förträffliga arbetet: De la Litterature, par Mad. Stael von Holstein.
