.^ !ii — och dem natur � efter Kante irnemogi af Uott inre tankedröm � så har derom i det fiiregående redan Uifnt tillrftckligen taladL Detta natnimda paradox må Tara In så motbjudande för ett sant omdö- me � Mn så menligt för filosofiens rätta andamål} Kant må hafva haft än så orätt deri: detta hiur drÉT' honom ej att hafva kunnat giira en stor odi sann upptäcåt i Läran om våra förstånd^grundera (kat^oriemas) ovillkorliga beroende af tids- odi rymds-synerna. Och såsom oförneklig sanning sy- nes � ännu en gång sagdt, böra föl ja dera^ att de ej faeUec kunna äga användning och tillämplighet på föremal utom tiden och rymden; föremål sMn an- ses hafva ivigenting gemensamt med dessa åskåd- niiigar � - Det enda som kunde sjrnas återstå � var att fbdlkötaiHgen veta � huruvida åtminsttme några blnid deMsa ^Mra kategoriska grundbegrepp icke låta nH^Kgtvis nog aflösa sijg från tid och rymdföré- sndliiingen � IHr att kunna blifva gällande,, äfven öm ' öfversillnUga föremål. Yi kunna till ex. icke heller tärika öss den qpenskap som vi kalla för^ Mrdj ntam vissa tidsbestämmdser; och likväl må- ste vi tänka 06S förstånd äfvm hos den högsÄava- I � . � � relsen. 'Antingen strider då tidsbegreppet uké abiBoltit emot begreppet om den högsta Varelsen;
