— 96 —
The rape of the lock, Dunciaden, med ett ord, alla sagor, syner och påfund af satiriskt och skämtsamt slag. Förnuftet som här gömmer sig under dikten, vill ej synas tydligen, och lemnar inbillningen derföre åt hela sitt sjelfsvåld. Mars och Venus, Thor och Frigga, Silfer och Gnomer, Ljusalfer och Mörkalfer, Tvedrägten, Lättjan, Dumheten på sin thron eller Visheten i sitt tempel, allt gör här lika tjenst. Hvarje läsare finner nemligen, att det är här icke den yttre dikthändelsen, icke det tillskapade äfventyret, som begär hans tillit och bifall, utan den inre hemliga verlds- och mennisko-målningen; och att diktslöjan utgör vid sådana tillfällen blott ett slags maskeradklädning, hvarunder sanningen finner sig likasom mera fritalig. Slaget är diktlek, men meningen allvar och undervisning.
Se der alltså flera slag af skaldekonst hvari den underbara dikten herrskar med all frihet, ja till och med, utan att behöfva ett sken af trolighet, och likväl utan stridighet mot förnuft och sundt omdöme. Men se här tillika den fråga, som i följd deraf uppkommer att besvara: denna diktens egenskap af synbar flärd och overklighet, som i vissa ämnen låter utan allt klander fördraga sig, måste den hos dikten på lika sitt alltid
