kunna utgå från den grundsatsen, att dikten, nyttjad i allvarsamt ämne, måste äfven kunna uthärda en allvarsam åsyn, det vill säga, fast ej sann, likväl kunna hållas derföre. Sålunda är väl t. ex. i fjerde boken hos Milton, engelns besök hos Adam i Paradiset, och samtalet dem emellan, utan tvifvel en poetisk skapelse, men icke derföre någon tom och förnuftstridig inbillningsdröm, utan tvertom efter alla våra religionsbegrepp, af samma möjliga och troliga natur med den öfriga berättelsen. Ja, man vill nästan öfvertala sig sjelf, att verkligen så skett och så talats, med undantag kanhända af en viss professorlig erudition hos engeln, under hvars person den lärda författaren då och då sjelf röjer sig. Men denna kritik förtjenar knappt att göras, och försvinner emot den öfriga förträffligheten. Också för att fatta begrepp om den äkta poetiska dikten, jemföre man blott verkningen på sinnet af denna och dylika, med verkningen af en del episka dunstbilder, som man låtit spela stora och fortsatta rôler i vissa poemer, såsom Tvedrägten hos Voltaire, Vapenlyckan hos Gyllenborg, att ej nämna flera af samma, eller ännu sämre beskaffenhet. Diktens lika redbara natur med det öfriga, i afseende på möjlig sanning och trolighet; se der alltså ett villkor för den, som i hvarje allvarsamt
