icke gåfve behag och anseende deråt. Hvem tror eller trodde någonsin på Thetis och Venus, som föra vapen till sina söner? på Junos besök hos Väderguden? på Alectos hos Turnus? på allt det öfriga? Äfven hos dem var då den poetiska dikten icke annat, än tom skuggmålning, som tvifvelsutan redan då blott gällde för hvad den var, men hvaraf bruket tillät, att såsom poetisk prydnad betjena sig. Hvarföre skulle då vi, i vår skaldekonst, underkastas mera stränga lagar, än sjelfva konstens berömda mästare?
Jag är öfvertygad att man bedrar sig. Man skulle först och främst hafva mycket orätt, att lägga vår tids omdöme till grund för vida äldre tiders, och att förklara för afgjord fabel, äfven efter deras tänkesätt, allt hvad vi nu 20 eller 30 sekler efteråt måste anse derföre. Samma slags förnuft som hos oss ännu erkännes, fordrade tvifvelsutan äfven hos de gamla, hvad behörigheten på alla tider ålägger: allvar i allvarligt ämne. Svårigheten dervid för oss, i fråga om underbar dikt, har kunnat föra oss på afsteg derifrån, men ju lättare det var för dem möjligt att uppfylla detta villkor, ju mindre låter det tänka sig, att de skulle hafva missvårdat det, till skada för sina odödliga arbeten, så utmärkta af annan fullkomlighet. Af underbar dikt kallar jag för allvarlig
