framsökas, utgör tilläfventyrs de berömda Metamorfoserna, ett arbete erkännom det, till den grad fullproppadt med diktskapelser af otrolig natur, att förvisso hvarken poeten sjelf, eller någon annan klok man i hans dagar, kunnat egna deråt den ringaste trovärdighet. Nej i sanning. Men också hade Ovidius visserligen ej mera för ändamål, att gifva Rom ett allvarligt mirakelsystem, än det kunde vara Oehlenschlägers mening, att på nytt införa Asatron i Danmark, genom sina rimmade Edda-sagor. Blotta diktnöjet var utan tvifvel begges ändamål, och ingendera i behof att söka den slags effekt på sinnet, som blott kan uppkomma af trovärdigheten. Den romerska skaldens rika, lifliga målningskonst hade funnit ett fält, svarande emot hans önskan. Detta var för honom nog, och ganska visst likgilltigt, om man trodde på hans undersagor, eller blott beundrade dem såsom mästerliga poetiska målningar. Det är ej arbeten af detta slag som jag kallar allvarsamma. Men i sådana som böra oförnekligen vara det; sådana som hafva till föremål stora nationliga hjelteminnen, eller hvilka märkvärdiga uppträden af händelsehvälfning och handlande krafter, hvarvid man vill fästa menniskors allvarliga beundran och långvariga hågkomst, der, om dikt nyttjas, kan jag ej eftergifva min fordran på dess allvar och
